-Jag för min del, sade Lego-Klas, tycker att vi ska börja gå mot det där Domesvalget någon gång.
-Bra idé! ubrast Landalf eutusiastiskt. Det ligger ditåt.
Han pekade i riktning mot slugans bakre vägg.
-Icke! protesterade Langorn. Det där är öster, och där ligger endast de förlorade kungarikerna Ta-La-Exror och Gly-Oyë.
-Jag som alltid har trott att Ta-La-Exror och Gly-Oyë sjönk i havet i söder, sa Lgo-Klas. I öster ligger den stora staden Wen Kroy och...
-Det där är i vilket fall som helst inte öster, och vi ska ändå mot norr!
Under tiden som detta "samtal" utspann sig mellan gruppens ledergestalter hade en mycket obehaglig känsla börjat vakna i Edvins maggrop...
-Eh, killar..., började han.
Rösten var så illvarslande att Landalf släppte greppet om Lego-Klas hals och Langorn ställde ner grytan som han tänkt drämma till någon i huvudet med.
-Jo, den där dolken som vi ska förstöra... Jag glömde den hemma.
-Du gjorde v a d?? exploderade Landalf.
-Ja du ska inte säga nåt, vad har du åstadkommit hitills...? muttrade Edvin surt. Dessutom var det ju du som hade så bråttom.
Landalf hade tillräckligt med skam i kroppen för att se något generad ut.
-Nå, det är inget att bråka om! bestämde Langorn. Vi får helt enkelt gå tillbaka till Lugnby.
Surmulet trängde sig sällskapet ut genom dörren och började gå mot skogsbrynet varifrån de kommit. Den enda som såg nöjd ut var Wilgot. Han hade tagit den åskmolnsliknande Landalf i handen och traskade nu glatt på brevid sin far.
-Pappa! sade han då och då, i det att han såg upp mot trollkarlen med ett uttryck av trygg förvissning i ansiktet.
Efter ett par timmars gående var det dags att ta rast och äta litet. De andra började förbereda en gryta, men Edvin, som kände sig lite illa till mods över det där med dolken gick i stället och satte sig vid en gran på andra sidan gläntan. Där ägnade han sig åt att riva upp gräs och drömma bitterljuva drömmar om att vara hemma. När det slog honom att han snart s k u l l e vara hemma blev tankarna i fråga mindre ljuva och istället alltmer bittra.
För att tänka på något annat började Edvin peta på ett spendelnät med en pinne. Spindeln som konstruerat nätet hade precis lyckats fånga en myra i sin skapelse, oxch den arma varelsen vred sig nu desperat för att komma loss, med fastnade i och med sina ansträngningar ännu hårdare i nätet. "Den där myran är precis som jag", tänkte Edvin. Varför visste han inte, men bra lät det.
Plötsligt råkade han trycka lite för hårt med pinnen på nätet, och de fina maskorna trasades sönder. Myran tumlande ned på marken och spindeln, som närmat sig sitt byte med lysten blick, såg märkbart harmsen ut.
Ögonblicket efter satt en ung man med märkbart konungslika drag på marken brevid Edvin och torkade spindelnät från håret. Edvin blev så förskräckt att han hoppade högt.
-Hys ingen fruktan främling! sade den unga mannen med överdrivet svulstigt tonfall (i alla fall överdrivet slulstigt för att sitta på marken i en regndrypande skog). Jag är prinsen Eo-Galei, och min far är härskare över denna skog! Som tack för att du räddat mitt liv skall jag ge dig en oskattbar gåva, nämligen denna!
Eo-Galei drog fram ett ruttet löv ur sin bröstficka.
-Eh, jaha? frågade Edvin och tittade på det ruttna lövet i sin hand.
-Det är en magisk skog'angreal, berättade prinsen. Skulle det komma en stund av yttersta nöd och du behöver kontakta mig behöver du bara titta ned i skog'angrealen och viska mitt namn. Jag kommer att höra! Men var försiktig, det finns fler än jag som lyssnar till världens viskningar, och alla är inte lika fredligt inställda!
Med denna varning försvann Eo-Galei i ett imponerande rosa rökmoln. Kvar satt Edvin och beskådade lövet. "Märkligt.." tänkte han och ti