Kvar satt Edvin och beskådade lövet. "Märkligt.." tänkte han och tittade närmare på den besynnerliga ådringen. Dessutom verkade det som om lävet bara hade e n kant; den vred sig runt, och runt, och, runt, och....
...Plötsligt tycktes det Edvin som om han stod i ett stort rum någonstans högt uppe. Framför honom stod en högrest, blek man, klädd i den svartase skrud och med långt, svart hår vällande ned på golvet bakom. Hans ena öga stirrade oseende ut i intet men det andra tittade på Edvin med ett allt annat än vänligt uttryck i ansiktet. Hela uppenbarelsen stank av ren och oförfalskad ondska.
Mannen, även om varelsen inte kändes helt mänsklig utan mer lik något man hittar under en höna som varit död aningen för länge, lyffte på handen och vinkade fridfullt till Edvin, och med ett ryck....
...var han tillbaka i skogsgläntan. Med ett skrik av renaste fasa kom Edvin på fötter och sprang bort till resten av sällskapet.
När han lugnat ned sig en smula och berättat om det inträffade såg alla mycket oroliga ut.
-Det måste ha varit den onde Bel'Sauron själv du såg, sade Landalf. Du får på inga vilkor använda den där skog'angrealen något mer, och...
Han avbröts av att en ung kvinna med långt, blont hår och stora bröst kom instormande i gläntan med en stor packning på ryggen. Edvid och Pirrin kände omedlbart igen henne.
-Bimbo Vagger! flämtade de unisont.
-Vad gör du här? la Edvin till.
-Vad tror du? skrek Bimbo och gav honom en örfil. Jag har följt efter er i nästan ett månvarv, era idioter!
-M-men varför? stönade Edvin.
-Därför att jag älskar dig såklart, din kluns! Bimbo sparkade till Edvin mellan benen.
----To be continiued----