Vännerna står som förstenade i ett chocktillstånd. Dels över Lego-Klas svek, dels för att de helt enkelt inte vet vad de ska ta sig till. Ingen vet vad som kommer att hända om Lego-Klas lyckas sticka Härskardolken i Couvenante. Striden är otroligt jämn, det enda som hörs är flämtningarna och grymtandet från de två kombattanterna. Lego-Klas har lyckats få Couvenante i underläge och dolken närmar sig Covenantes strupe millimeter för millimeter. Couvenante kämpar tappert emot men det märks att hennes krafter håller på att tryta.
Då stiger Wilgot fram och i handen håller han den självlysande giftgröna glaskulan. Han smyger upp bakom ryggen på Lego-Klas och håller kulan mot honom samtidigt som han mumlar något ohörbart. Kulan verkar lysas upp och samtidigt verkar Lego-Klas bli allt otydligare, nästan osynlig och tillsist är han fullständigt försvunnen.
Häpna och förstummade stirrar de på Wilgot. Landalf är den första som återfår talförmågan.
-Hur gjorde du det där? Wilgot ryckte på axlarna.
-Jag vet inte, jag bara gjorde det. Eller, det var liksom en röst inom mig som sa vad jag skulle göra.
Landalf tittar begrundande på sin son.
-Har du hört den rösten förut? Hans fråga följs av en kort tveksam tystnad innan Wilgot nickar jakande.
-Några gånger bara, säger han tyst. Var det dumt gjort?
-Dumt, dundrar Landalf. Klart att det inte var dumt. Men Lego-Klas, vart tog han vägen?
-Han är här inne, säger Wilgot stolt och håller fram kulan mot sin far.
-I kulan? Landalf såg frågande ut.
-Det är ingen kula, det är en bel´zebubbla. Titta får du se, han är därinne. Han ser arg ut.
Mycket riktigt. Därinne med händerna bankande mot kulans vägg kan man se Lego-Klas. Det vackra ansiktet är förvridet av ilska. Han verkar säga något, för hans mun rör sig, men inte ett ljud tränger igenom glasväggen.
-Kan han komma ut därifrån, frågar Edvin.
-Inte förrän jag släpper ut honom, svarar Wilgot stolt.