Våra vänner hade inte hunnit särskilt långt när Langorn plötsligt tvärstannade.
-Det är något som är fel, sade han.
-Vadå fel,undrade Pirrin och Edvin i kör.
- Jag saknar klafsandet av Mysans fötter. Han vände sig om och tittade bakåt. Mycket riktigt inte en skymt av Mysan.
-Vi måste gå tillbaka, sa Langorn bestämt.Så det var bara att vända helt om tills de kommit tillbaka till platsen där de mött skyttarna. Där fann de Mysan liggande med huvudet vilande mot frambenen. En stor tår syntes ett ögonblick i hennes vänstra ögonvrå innan den förångades och försvann.
-Åh nej, stönade Landalf, nu har vi fått en deprimerad drake på halsen och det finns inget värre än en tjurig drake.
-Det blev naturligtvis för mycket för henne. Först vingarna och sedan Ridroh, sa Langorn.
-Nå´n som vet hur man tröstar en drake? fortsatte han.
Alla skakade på nekande på huvudet.
- Jag tror vi får slå läger här medans vi funderar på vad vi ska göra, sa Landalf och slog sig ner vid en stor ek och lutade ryggen mot dess stam.
-Hjälp! hördes en halvkvävd stämma. Släpp ut mig!
Landalf rätade hastigt på sig och tog av sig ryggsäcken. Pollys huvud stack upp och hon gav honom en förintande blick samtidigt som hon klättrade ur den.
-Gör om det där, sa han ilsket. Gör om det där och jag äter upp dig nästa gång du råkar förvandla dig till padda.
-Förlåt, muttrade Landalf skamset. Jag glömde.
Polly traskade iväg mot Draken och lyckades flaxande ta sig upp på hennes huvud. Där satt han sedan och muttrade små tröstande ord i hennes öra.
-Tro´gen hungrig. Tro´gen mera mat.
-Du åt ju en jätteportion för mindre än tre timmar sedan. Du kan inte vara hungrig igen, sa Langorn.
-Tro´gen hungrig, envisades trollet. Han började rota i Landalfs packning och fick tag i en kall hjortstek som skulle räcka åt sällskapet i några dagar. För Tro´gen var det dock bara en munsbit och vännerna kunde blott se på hur deras middag försvann ner i trollets mage.
-Nu har vi verkligen problem, suckade Landalf. En deprimerad drake och ett omättligt troll. Kan det bli värre? Det kunde det.
Under tiden som detta hände hade Varg rastlöst vankat fram och tillbaka. Nu sprang han plötsligt fram till Edvin och satte tänderna i hans ben. Edvin skrek högt och försökte på alla sätt och vis befria sig från djuret.
-Inte det ochså, kved Langorn och drog upp ett rep ur sin packning.-Kunde ingen påmint mig om att det blir fullmåne inatt.
Han sprang fram till vargen och knöt repet som ett koppel runt Vargs hals.
-Loss! skrek han och ryckte i repet.
-Aj mitt ben, skrek Edvin.
-Loss,försökte Langorn igen. Fot! Duktig varg kom till husse. Varg tittade på honom och släppte taget om Edvins ben. Edvin skyndade sig att haltande springa därifrån medans Langorn släpade med sig Varg till ett kraftigt träd och band honom.
-Vi måste härifrån kvickt, sa han. Innan det blir mörkt.
-Tro´gen du får bära Mysan. Själv skopade han upp Edvin i famnen och började springa. Efter ett ögonblicks förvirrig satte de andra efter honom.
Langorn stannade inte förrän de kommit långt därifrån.
-Nu är vi nog i säkerhet, sa han och släppte försiktigt ner Edvin.
- Vad hände med Varg undrade Edvin.
- Du förstår, Varg är ingen vanlig varg...sa Langorn.
to be...