Långt borta från civilisations gränser, långt bort från våra hjältar och troll vandrade mördaren hemmåt. Hans första nederlag hade tärt på honom, ingen som hade misslyckats hade kommit undan med livet. Dödens systrar var inte nådiga mot den som inte klarade av sin uppgift. Men kanske skulle de bara hudflänga honom om han tog sitt straff frivilligt.
Han var så inne i sina funderingar att han inte såg något av som omgivning. Han gick i en mörk skog, totalt omgiven av träd som sträckte sin ivriga fingrar mot honom. Inte en enda solståle hade nått marken på i denna mörka skog sedans tidens begynnelse.
Kankse var det tur, då slapp man se de som gömde sig i skuggorna. Inte ens den vane stigfinnaren skulle vilja sätta sin fot hör utan att ha minst en armé med sig.
Från ingenstans koms ett surrande ljud. Mördaren låg redan på marken innan pilen hade kommit halvvägs och svärdet och dolken hade han redan i handen.
Inte en rörelse syntes men mördaren visste var angriparna befann säg, det var som ett sjätte sinne hade berättat det, en mördares sinne. Han smög sig fram mot den närmaste angriparen tystare än döden. Med ett enda snitt över halsen så ramlade kroppen ihop. Mördaren stirrade på själen som lämnade sitt kroppsliga skal och lärde sig om de hemligheter den bar på.
Sedan såg han ner på kroppen. det var en man.
Bah, knappt värd besväret.
Bara en vanlig tempelvakt.
Men däremot så måste det finnas större villbråd i närheten insåg mördaren snabbt. Han smög sig bortåt nästa träd och lyssnade. Inget. Inget förutom vinden som ven runt träden.
Där. Någon andades ut.
Mördaren var där på några sekunder och var redan i färd med att tysta offret för gott när någon skrek till.
Mördaren gjorde klart jobbet och vände sig om för att möta eventuella motståndare. Två från höger, en framfrån och någonstans måste en bågskytt ligga gömd. Han hade inte tid att bry sig om sådana detaljer. Man korsade sin klinga med den som var närmast och gjorde en fint med dolken underifrån. Angriparen parerade men det var på en hårsmån. Mördaren fortsatte på offensiven. Hans ögon brann av som av en egen eld.
Han tvingades tillbaka på hälarna för ett ögonblick när de andra blandade sig i men fann snabbt rytmen igen. En fint med dolken och han körde sin klinga in i buken på en av angriparna. Två kvar.
Snabbt vände han som om han tänkte fly men hopppade snabbt åt höger men fintade igen och snurrade runt och hoppade tillbaka tillvänster. Nu började angriparna bli förvirrade. De visste inte att han letade efter deras krypskytt. Mördaren skymtade en skugga uppe i ett träd och gömde sig snabbt bakom ett träd. En pil ven förbi där han nyss hade stått. Han började springa igen med viga steg. Med häpnadsväckande fart var han uppe i trädet på två röda sekunder och satte dolken mot krypskyttens hals.
"Nu ska vi vara mycket tysta."
Mörarden log när han såg skräcken i mannens ögon. Denna skulle han kunna kul med men han hade bråttom.
Nedanför strök de två angripare som han nyss hade fintat bort. han tog krypskytens båge och la en pil på strängen. Han spände den oändligt sakta. Och släppte. Någon gurglade till och sedan hördes en tung duns.
Tystnad. Sedan ett skrik. Snabbt bestämde sig mördaren för att bryta nacken av krypskytten och sedan var han på språng igen. Snart skulle gråalverna komma för frossa på kropparna. Han ville då verkligen inte var i närheten och bli äten levande.
Han sprang en it och lyssnade igen. Mycket riktigt. Den siste angriparen skrek ett sista dödsskrik då han blev levande äten. Mördaren log och började gå igen. Det var alltid ett lika stort nöje att skicka någon till hans äkta härskare, döden.
Måtte hans ändra tjänare ha förbarmande över honom. Kanske borde han försöka sig på sitt uppdrag igen. Då kanske han inte skulle dö.
En plan höll på bildas i hans huvud.
To be Continued...
MvH Nevyn (Nej ugglan, jag har inte hunnit läsa hela än)