---kan alla vara lite försiktiga med Rodan? Jag uppfann honom enbart för att lösa problem som uppstod då folk hade missat något---
"Så, vad har du gjort de senaste åren?" frågade Edvin Merrin.
"Ett par månader efter det att ni gett er av, började jag sakna äventyr eftersom ni hade fullt upp med detta" förklarade Merrin "jag beslutade mig för att ta värvning i kungliga armén i vår huvudstad Ondar."
"Verkligen?" undrade Edvin förvånat.
"Jo, då och jag har blivit rätt skicklig dessutom" sade Merrin skrytsamt "de flesta av våra män ser upp till mig, och det är bra, det håller moralen uppe. Och det behövs i dessa mörka tider, rekrytering är av största vikt så att vi kan göra motstånd om ondskan når så långt västerut."
"Det är lite vi måste berätta för dig, vad som hänt under de här åren" sade Edvin "du måste fort bli insatt i det hela, så här ligger det till..."
Färden genom trådarna fortsatte medan Edvin berättade om allt de upplevt.
Ibland hoppade någon av vännerna in för att fylla i.
Vid ett tillfälle kom de till en korsning, en så kallad knytpunkt, där man om man ville kunde byta till en annan tråd efter en lång vandring.
"Det är nog bäst att vi fortsätter rakt fram" sade Landalf "vi vill ju inte komma vilse, man vet al..."
"Aldrig vad som kan hända då" fyllde sällskapet i med en röst.
Det var fortfarande en lång färd från knytpunkten in till mitten och Edvins berättelse började närma sig sitt slut.
"Men då kom de här mörka skyttarna flygande och vi började genast slåss" Edvin var helt inne i sin egen version "men efter en lång strid började vi bli trötta och de lyckades slå ned Ridroh och Bimbo och sedan föra bort dem, men vi..."
"Tyst nu" beordrade Landalf "titta där."
Framför dem reste sig en stor borg, precis i mitten av en svävande (precis som trådarna) platå där alla trådar var sammanbundna.
"Vad är det där?" undrade Merrin.
"Det där" sade Landalf och pekade "det där är var Phorumets råd håller till."
Sällskapet fortsatte genom upplysta korridorer utan att se till en själ.
Landalf ledde dem beslutsamt mot borgens mitt där de stannade framför den stora porten av mörk ek.
Landalf höjde sin hand för att knacka, men porten öppnades innan handen hunnit nå sitt mål.
"Välkomna, Landalf, Edvin och ni andra" sade den svartklädda figuren.
"Tack, sade Landalf" och steg på.
Resten av sällskapet gick efter honom och satte sig vid anvisning vid det stora långbordet i salens mitt.
"Sitt ned för all del" sade figuren och skyndade iväg.
Han kom dock tillbaka på en gång med en bricka full av utsökt utsmyckade silverbägare.
Han serverade sällskapet som stirrade ner i den mörka, nästan svarta, bubblande drycken.
"Ursäkta mig, jag ska bara ta hand om en sak" sade figuren och försvann genom en dörr långt bort.
"Går det där att dricka?" undrade Edvin ängsligt.
"Visst" svarade Landalf "men var försiktig, den påverkar folk rätt starkt."
Längre bort vid bordet upptäckte de en annan figur som satt och skrev i en läderinbunden, stor bok.
När han vid ett tillfälle lyfte upp den, kunde Landalf se en text på det gamla språket som var skrivet med guld. "To be continued" stod det.
Resten av sällskapet stirrade på figuren, han var också klädd i svart, men han hade en grön mantel, med ett vapenmärke i guld som föreställde en uggla.
Manteln låg dock över stolen bredvid personen.
"Ni får ursäkta honom" förklarade figuren "han trillade i en gryta full med Pepsi när han var liten."
"Vart gick han?" undrade Edvin.
"Ner till Arkivet, han brukar hålla till där, han och den där andra" svarade personen "de hade ett bråk ett tag och nu är den andre stackaren inte mer än skuggan av sitt forna jag. Stanna över natten vet jag de andra vill säkert träffa er, men nu måste jag gå."
Figuren ställde sig upp och smällde igen boken.
To be continued...