I ett annat rum, inte långt därifrån satt några av rådets medlemmar och samtalade lågmält, när dörren smälldes upp och en pust av kyla slog emot dem. Lady Beth stod i dörröppningen och skakade av sin vinröda mantel så att is och snö stod som en sky omkring henne. Hon stegade fram till den öppna spisen för att tina upp sina stelfrusna fingrar.
-Jag är just kommen från Nordlandet
där jag avlämnat viktiga meddelanden till Maskros,den Svarte. Min tappre gula springare står därutanför. Är det förresten någon som sett den heliga boken, eller har Lord Uggla lagt beslag på den igen?
Lord Mesmile nickade sorgset.
-Vi kanske kunde byta ut hans penna mot en i korkat plommonträ, föreslog en av rådets nyare medlemmar. Vem, var inte så lätt att veta eftersom han hade huvan på sin mantel uppfälld.
- Har de kommit än? frågade Beth, som nu tinat upp så pass att hon kunde lämna sin plats vid öppna spisen. Hon slog sig ner hos de andra.
-Jo, de sitter och väntar på oss i stora salen, svarade en av de anonyma.
En dyster tystnad lägrade sig.
-Vad ska vi göra med dem? frågade Lady Beth.
-Ingen aning? svarade Lady Pejgan, som aldrig brukade vara svarslös.
-Var är de andra förresten? undrade Lady Beth.
- De som inte är här är visst nere i arkivet svarade den anonyma. Utom Lord Ugglan, han yrade om något trasigt fönster eller något sådant. Lord Nibelung försöker visst hjälpa honom.
-Bra, då tänker jag lägga beslag på boken ett tag, sa Lady Beth.