Sällskapet lämnades åter för sig själva då Pejgan gått därifrån.
Länge satt de där och planerade och tänkte. Visserligen stod tiden rätt still här, men de kunde ju inte sitta här hur länge som helst?
Det var inte bara de själva som var rastlösa, ugglan vankade fram och tillbaka genom salen.
Han såg bekymrad ut och han mummlade för sig själv.
"...så...händer...annat...måste...iväg..." tyckte sig sällskapet höra "...öknen...ser till...tråkigt..."
Sällskapet tittade på medan den mörkklädde mannen slog sig ned och började skriva i den stora boken.
"Vi måste fortsätta mot Sai-el öknen" utbrast Edvin helt oväntat.
Allas blickar vändes mot honom.
"Jo, det håller jag med om" sade Landalf "vi måste iväg..."
Just då kom Beth och Pejgan, med onda aningar, in i salen.
Beslutsamt gick de fram mot ugglan som grep tag i boken, flög upp från stolen och försvann uppför trapporna med de två damerna efter sig.
Väl uppe i tornet låste han dock dörren efter sig och de återvände ner till sällskapet.
"Ni måste stanna, vi har skickat ett bud och måste vänta på deras svar" förklarade Pejgan utan större effekt.
"Vi måste ge oss av" sade Langorn, "vi ska till Sai-el öknen."
"Ja, vi kan väl inte stoppa er" suckade Beth "men någon av er kan väl stanna?"
"Ni kan få behålla Bob..." började Edvin, men tog sedan skydd för att undgå eventuella sparkar.
"Wilgot, Bob, Vin-Rends och vargen stannar" beslöt Landalf "vi andra fortsätter."
"Det låter bra" sade Langorn "så kom nu, vi måste gå.
5 minuter tidigare:
Dagen hade varit lugn och skön. Människorna uppe i tronsalen hade säkert kul däruppe, men han kunde i alla fall ägna sig åt vad han gillade mest; att sova.
Meradiden låg där i lugn och ro under palatsets fönster, helt ovetande om vad som skulle komma...
To be continued...
---och tänk på att det tar en vecka att gå längs en av trådarna----