Lady Beth var mycket blek och hennes ögon blixtrade av ilska och rädsla när Elaz kom tillbaka.
-Hur kunde du? skrek hon. Tänk om den svarta hinden hade tagit dig?
-Ja men! Vi måste ju stoppa dem, svarade Elaz.
-Inte genom att riskera livet. Det finns andra sätt. Förresten, borde inte du vara i skolan nu? Kunskap är makt!
Eller hur var det...?
Elaz suckade och förstod att det inte var läge att diskutera med henne just nu.
Beth vände på klacken och gick först långsamt sedan allt hastigare tills hon nästan halvsprang genom gångarna som ledde till Ugglans torn. Den här gången skulle hon ha tag i boken kosta vad det kosta ville...
Flickan som hette Louise, satt fortfarande kvar på sin sten. De hade börjat skymma och hennes mage hade börjat knota av hunger. Hon hade inte sett en levandes själ på hela dagen förutom en svart katt som gjort henne sällskap en stund innan den försvunnit för att göra sådant som katter gör.
Hon undrade om hon måste sitta här hela natten. Någon skulle komma och hämta henne hade hennes mor sagt, men när skulle denne någon komma...
Plötsligt var det som om luften blev tjockare framför henne-som om den buktade utåt-och sedan sprack den med ett ratchande läte. Ut tumlade två långa män med trollkarlsmantlar. Den ena blond och den andra mörk. De bugade lätt framför Louise.
-Jag är Maskros, sa den mörke och det här är min vän Plugg. Vi har kommit för att hämta dig.
Louise betraktade dem ett ögonblick, sen log hon och hoppade vigt ner från stenen. Hon gick fram till dem och tog dem tillitsfullt i varsin hand.
-Låt oss gå då, sa hon.
Skyndsamt färdades Plugg, Maskros och Louise mot närmsta Portal. Det var inte alls långt dit och det var tur för nu var det bråttom.
Normalt sett använde de andra sätt att färdas än trådarna men båda var väl bekanta med hur man tog sig fram där.
Väl framme vid portalen vidgade Maskros springan genom att trycka en magisk kombination av tecken på något som liknade en liten platta.
-Det kan verka lite otäckt där inne, sa han till Louise men du behöver inte vara rädd. Plugg och jag är världens mäktigaste trollkarlar.
Louise bara log.
-Jag är aldrig rädd.
De gick in genom springan och ingen av dem lade märke till den svarta katten som smet in bakom dem precis innan springan slöts igen.
Plugg stannade till ett ögonblick.
-De har redan lämnat Phorumet, sa han. Jag kan känna deras närvaro på trådarna. De är på väg mot Sai-el öknen.
-Bra, svarade Maskros. Då tar vi en genväg och är där före dem.
to be continued