Plötsligt upptäckte de, till sin förvåning, att Lady Beth var borta. Stolen där hon nyss suttit, var plötsligt tom.
-Vart tog hon vägen? utbrast Lady Pejgan.
-Märkligt , muttrade Lord Nibelung.
Lady Beth mer än småsprang genom korridorerna på väg mot sitt torn. Hon rusade så fort att den vinröda manteln flaxade bakom henne likt ett lakan på tork.
-Vad har han nu ställt till med, mumlade hon för sig själv.
När hon sprungit upp för de trehundratrettiofem trappstegen utan att ens stanna för att hämta andan (Det var inte för intet som hon var rådets budbärare) fann hon dörren till sitt rum olåst och när hon sköt upp dörren, såg hon Elaz sitta vid hennes bord, på hennes stol.
-Jaså är det här du gömmer dig. De kommer att samla till rådsmöte på grund av det du gjort.
-Och...?
-Är det allt du har att säga?Var har du gjort av boken?
-Vet inte så noga. Jag la den någonstans. Elaz reste sig och tog fram ett glas mjölk och en påse med något mystiskt brunt pulver i som han hällde i mjölken och rörde om.
-Någonstans? NÅGONSTANS? Leta rätt på den och det nu så ska jag försöka smuggla ner den utan att någon märker det.
Elaz såg sig om i rummet, sen satte han sig ner igen och tog en klunk av den bruna drycken. Han reste sig igen lika kvickt som om han suttit sig på en kaktus.
-Boken, sa han. Här är den.
Beth ryckte den åt sig.
-Du är så god och kommer på rådsmötet, annars kan de bli misstänksamma. Det finns de som tror att du kanske tillhör rosa äjja.
Elaz satte drycken i halsen och hostade ut den över Beths mantel.
-Jag!!?
-Just du.
-Varför?
-För överfallet på Ugglan och för att du tog boken. Jag går ner och lämnar tillbaka den nu och du städar upp efter dig. Hon pekade på bordet som fläckats av mystisk brun dryck.
-Ja,ja,ja.