När Ridroh och hans två "vänner" åter vaknade var det redan lunchtid.
"Vad äter en meradid?" undrade mördaren och tittade på varelsen man ändrade sig genast "eh...strunt samma."
Meradiden fortsatte emellertid att stirra hungrigt på mördaren.
"Han är visst hungrig" sade Ridroh som skrattade lätt åt mördarens situation "när de är hungriga tappar de liksom kontrollen över sig själva, så snart kommer han att ge sig av för att leta reda på något...som..."
Meradiden vände sin hungriga blick mot Ridroh.
"Kommer du ihåg..." undrade mördaren "vad som hände med din vän?"
"Spring" skrek Ridroh och mördaren lydde honom så gärna.
"Se det från den ljusa sidan!" ropade Ridroh där de sprang.
"Vadå?" skrek den andre tillbaka.
"Nu tar vi igen tiden som vi försov oss!"
Jakten varade dock inte så länge, Ridroh och mördaren skulle nog inte hålla med men, de kom nämligen efter några timmar fram till ett litet fällt.
Ett fällt fullt med betande får, får som snart skulle bli middag.
"Nu har han ätit sig mätt för de närmaste dagarna" sade Ridroh nöjd där de satt och grillade det sista fåret.
"Ja" höll mördaren med "och så snällt av honom att lämna ett får åt oss."