*skratt*
Jag arbetade inte med boken i ett halvår utan i tjugo år.
Att det tog så hiskeligt lång tid beror på att jag samtidigt gick i skolan, tog studenten, gick på högskolan, började jobba och till slut fick barn. Under högskoletiden skrev jag nästan inte någonting, det var alldeles för pressat med all tentaläsning ändå...
När jag var mammaledig första halvåret fick jag lite tid att skriva ibland eftersom min son hade den goda vanan att ta långa middagslurar. Sedan blev det desto mindre bevänt med författandet, men då hade jag å andra sidan det mesta jobbet bakom mig. Jag har alltid fått skriva på nätter och annan "stulen tid". Numera är det nästan hopplöst för nu har jag två barn och långpendlar dessutom till jobbet, men å andra sidan jobbar jag deltid numera så jag har en del lediga dagar. Så ja, jag är igång med ett nytt romanprojekt, men det går inte särskilt fort.
Under många år har jag haft en ganska klar målsättning vad jag ska göra "om jag vann en miljon". Jag skulle inte köpa någon bil eller åka ut på semesterresor. Nej, jag skulle skriva böcker. Men ännu har jag inte vunnit någon miljon. Och inte blir man miljonär på sin debutbok heller (om man inte heter Liza Marklund kanske). Då ska man nog inte vara svensk fantasyförfattare i alla fall...
Svaret är alltså att jag hela tiden har levt på mina inkomster som civilingenjör vilket inte heller är gigantiska summor, men man klarar sig. Och så har jag en mycket trevlig och bra man som har trott på mitt skrivprojekt och därför gett mig uppbackning. Det är viktigt att ha en förstående omgivning när man skriver.
Dessutom får man vara beredd att försaka en del i form av socialt umgänge osv. Man kan emellanåt känna sig som en fåne som sitter där och jobbar halvt ihjäl sig med något som man inte ens vet om någon någonsin vill publicera. Å andra sidan var det kul jobb nästan jämt.
Det som gör mig gladast just nu är vetskapen att andra människor nu faktiskt kan läsa om det som bara fanns i mitt huvud under så lång tid, och att det uppenbarligen finns de som gillar det också. Det är, bokstavligt talat, som att se en dröm gå i uppfyllelse.
Det där med att ta lån och sedan skriva för fullt i ett år låter iofs inte så dumt. Ska fundera på saken.