---Fortsättning kommer här, massor av fortsättning eftersom ingen av er skriver :@)---
När sällskapet bestående av Landalf, Langorn, Edvin, Merrin, Polly och Mysan just passerat en knutpunkt tyckte de sig höra någon ropa på dem någonstans bakifrån. När de vände sig om såg de två män, som såg väldigt mycket ut som trollkarlar, och en flicka komma springande. De väntade med spänning på de tre figurerna som närmade sig.
Maskros och Plugg kom snart ifatt sällskapet och berättade vilka de var och varför de kommit.
?Så ni är de budbärare som rådet pratade om?? undrade Langorn fundersamt.
?Ja, det kan man väl säga? svarade Maskros och vände sig sedan mot Landalf ?kom med här, det är något vi måste prata om?.
Maskros och Landalf gick åt sidan och lät de andra diskutera i lugn och ro.
?Men borde inte ni ha gått till rådet?? undrade Edvin ?vad ska vi nu göra nu, våra vänner väntar ju på er där.?
?Oj, det tänkte vi visst inte på? sade Plugg ?men oroa er inte, vi går till rådet nu och ber era vänner att skynda sig så ni kan fortsätta nu.?
?Ok? sade Langorn ?det låter bra.?
?De borde anlända till samma plats som ni, ungefär en vecka senare än er? förklarade Plugg ?kom nu Maskros så ger vi oss av.?
Den andra trollkarlen sade farväl till Landalf och så fortsatte de två mystiska männen sin färd mot Phorumets råd.
Bimbo och dumfnissen blev stående då de kom runt en krök en tidig eftermiddag.
Hela fältet var nedblodat och lite var stans syntes stora hål i marken. En förbannad, och smått skräckslagen, fåraherde vandrade runt på fältet. Mannen stannade vid en lägereld och undersökte marken där ett tag, men gav sedan upp och gav sig av hemåt.
De två äventyrarna stirrade i förundran på förödelsen, men fortsatte sedan sin färd västerut.
Från sitt gömställe kunde orchen se två män till fots. Männen rörde sig rakt mot honom, de skulle tydligen färdas västerut genom passet. Tyst och smidigt (hur tyst och smidig nu en orch kan vara) smög han sig ned ur trädet och sprang fram till ledaren.
?Khogar, två män på väg ifrån öst, vad ska vi göra?? undrade orchen.
?Stoppa dem förstås? svarade Khogar argt ?det är Bel?Saurons order att ingen ska kunna färdas in eller ut ur imperiet.?
?Uppfattat.?
Spanaren samlade tyst ihop männen (eller orcherna snarare) och förberedde bakhållet.
Snart kom de två offren, intet ont anandes promenerande rakt in i deras fälla.
?Ge upp? skränade spanaren ?så behöver ni inte dö så plågsamt.?
?Aldrig? ropade Pelle tillbaka ?vi slåss till döden?er död.?
Så kastade sig mördaren framåt, skar halsen av de två närmaste orcherna, landade rakt på en annan som han vred nacken av och kom på fötter på nolltid.
Han snurrade runt och tog tag i ett spjut som en orch kom spingandes med, i syfte att spetsa främlingen, vände på spjutet och högg ned angriparen strax innan han slog två andra till marken med den trubbiga änden.
Ridroh gjorde också gått ifrån sig, med sitt starka specialsmidda spjut slog han snabbt ned de fyra första angriparna, men blev sedan övermannad och nedtryckt mot marken.
?Pelle? skrek han ?hjälp!?
Pelle, som var mitt i ett språng mot en skräckslagen orch, tappade koncentrationen och skuttade av misstag rakt in i en bergvägg.
?Så går det när man trotsar Khogar? sade spanaren hånfullt ?nu ska vi långsamt göra slut på er genom att??
Plötsligt tycktes marken skaka och spanaren såg upp.
En, ja vad det nu var så såg det ut som en korsning av en snigel och en daggmask var på väg mot dem.
Storleken stämde dock inte så bra in på något av dessa, och inte hastigheten heller.
Som en våg av lava som vid ett vulkanutbrott forsar nedför en backe, genom en skog som omöjligt skulle kunna flytta sig plöjde Meradiden genom orcherna och efterlämnade endast små rester. Rester som såg ut ungefär som träd som nyss blivit dränkta i lava, med andra ord; ingenting.
Rim stannade precis framför spanaren och stoppade honom i munnen. Efter en tugga blev dock resterna utspottade, orchkött var inte gott.
Resten av orcherna flydde i panik från platsen med en ilsken Khogar efter sig som skrek åt dem att stanna och vakta passet.
?Varför kom du så sent?? undrade Ridroh medan man väckte den avsvimmade mördaren ?vi blev nästan dödade här.?
?Ledsen för det där? sade Meradiden ?men efter alla de där fåren i går så behövde jag verkligen??
?Snälla, inga detaljer? bad Ridroh samtidigt som han hjälpt Pelle att resa sig upp.
Mördaren kvicknade dock snabbt till och de fortsatte sin resa.
Det knackade på den stora ekporten och ugglan gick för att öppna.
?Ah, Plugg och Maskros? utbrast han ?ordnade du det som jag bad dig om??
?Jodå, det är lugnt? svarade Maskros ?men inte visste jag att du hade utrustning för telepati här??
?Jo, jag har en rätt svag kristallkula som jag lyckades få igång, den fungerar tyvärr bara på mäktiga trollkarlar och liknande? förklarade ugglan ?Plugg, du kan väl få igång resten av äventyrarna så ska jag prata lite med Maskros.?
Några minuter senare hade ugglan äntligen fått syn på Elaz och smög sig hämndlystet fram mot honom.
Han mumlade några ord och lyfte sina händer och plötsligt försvann Elaz.
Grodan stirrade förvirrat på ugglan.
?Aha, jag fick den att fungera, den klanten sade ett ord baklänges? sedan tittade ugglan på grodan Elaz igen och fortsatte ?det är ingen fara, det håller bara i sig i 48 timmar, sedan blir du mänsklig igen. Men kom inte och tro att du kan golva mig ostraffat fler gånger.?
Det var en tidig förmiddag då Bimbo och dumfnissen närmade sig passet.
Plötsligt hoppade en liten orch ned ur ett träd och sprang, hysteriskt skrikande, iväg.
Snart hördes fler skrik och ett femtiotal andra orcher kom flyende ut ur ett buskage. När de fick se Bimbo och dumfnissen vände de tvärt och försvann i fjärran.
Det sista Bimbo tyckte sig höra var ?neeej! Inte fler? tätt följt av ?vänta på mig era idioter?.
Bimbo såg frågande på dumfnissen som såg frågande på henne. Något var tydligen i görning.
På andra sidan av passet hade de andra redan ökat försprånget och låg nu mer än tre dagsmarcher före sina vänner.
Pelle gick i djupa tankar. Han hade bara följt med för att mörda flickan, men nu var hon ju död. Det han borde göra var kanske att döda Ridroh nu och sticka sin väg, men chansen att han skulle undkomma meradiden var minimal. Döda den förbannade masken kunde han ju inte heller, den var alltför stor. Skulle han bara ge sig av? Nej, han skulle först av allt ta reda på vad flickan haft för avsikter med den här resan, sedan?
Mördarens tankegång blev plötsligt avbruten då de kom ut ur en skog. Landskapet framför dem bestod enbart av gurka. Gurka! Av allt i hela världen så bestod landskapet av just gurka. Bara gurka så långt ögat kunde nå.
?Ehhh? mördaren var förvirrad.
?Tydligen har Gurhk Bell förvandlat allt här till gurka med hjälp av den svarta gurkstenen? sade meradiden ?nu när vi är inne på hans mark får vi se upp.?
?Vad?? utbrast Ridroh ?vad menar du??
?Gurhk Bells monster kan stryka runt här, han har själv skapat några.?
?Monster? undrade mördaren ?vad för sorts monster??
?Dom är gröna för att smälta in mot bakgrunden av gurka och de har sylvassa tänder? förklarade Rim ?de kan till och med vara en fara för mig, jag har hört talas om en meradid som blivit dödad av en sådan där varelse, en kudde?
Illa till mods slog sällskapet läger för att vila sig inför den farofyllda resan, dessutom så hade Pelle slagit i huvudet rätt hårt tidigare, de kanske skulle behöva stanna där ett par dagar.
To be continued?