Jag håller med Nibelung i det han säger ovan.
I Sverige har man ju varit särskilt förtjusta i socialrealism, och då kan ju fantasy vara en extra skön motvikt.
Det finns ett återkommande drag i fantasyn som handlar om "den lille mannens" kamp mot ondskan - en kamp som han oftast vinner mot alla odds. Det är inte bara en väldigt uttjatad klyscha utan det speglar ett djupt behov, tror jag. I verkligheten är det ju så lätt att känna sig maktlös. Men i fantasy kan även den mest obetydliga individ plötsligt få makt att förändra saker och ting.
Ett bra exempel är ju Harry-Potter-böckerna. Harry har ett riktigt miserabelt liv tills den dag han får veta att han i själva verket är son till två mäktiga magiker, och att han ska få gå i en trollkarlsskola. När han kommer idt blir han behandlad med vördnad eftersom han har ett så imponerande påbrå, han får lära sig att flyga på en kvast och att trolla med ett trollspö, och ändå är det lite mysig vardagsstämning över hela skolan. Wow, alltså. Vem skulle inte vilja uppleva de där sakerna? Det är väl klart att barn (i alla åldrar) älskar en sådan historia. Man blir aldrig begränsad av den jättekrassa verkligheten. Magi finns, säger fantasyn - och därmed återupplevar den barnet i en. När man var liten trodde man ju att allt var möjligt.
Fantasyn är kort och gott en kittlande bekräftelse på att alla "tänk om ... " faktiskt kan vara sanna - i någon värld, i alla fall.
Nu finns det ju andra varianter av fantasy än den "klassiska" men gränsen till andra genrer är därmed flytande. Det blir kanske svårt att ta upp sådant i ditt arbete.