Läsning

Eftersom To Be Continued har tagit någon form av paus just nu tänkte jag be er läsa det här som omväxling. Tyvärr är det taget helt ur sitt sammanhang, men försök att bortse ifrån det. Det är en del av en historia som är långtifrån färdig, (kanske blir den aldrig det) som jag skrev för ett par månader sedan. Det skulle vara till stor hjälp om någon kunde ge lite kritik. Jag blir inte deprimerad om ni tycker att det är det sämsta ni har läst, men skriv gärna varför. Förstår i och för sig om ni inte orkar läsa det?

Ormern skrattade högt. Ljudet av det var fylligt och genomträngande. Falm skrämdes en aning. Vad mannen skrattade åt förstod han inte. Det slog honom för ett ögonblick att främlingen var galen. Kanske var det det underliga plagget han bar som ingav känslan av det. En tunn mörkröd skjorta hängde från de breda axlarna ner till knäna. Ett egendomligt mönster var sytt över hela skjortan. Det såg ut som en massa slumpvis utplacerade ord, broderade med svart grov tråd. Han verkade inte ha något mer på sig. Det flackande rödgula ljuset från härden gjorde sitt till för att skapa en underlig stämning.
Falm fann sig, krökte ryggen något och böjde benen. Han tänkte först på att öppna dörren bakom sig och fly samma väg som han kommit, men just när han var till att vända sig om hejdade han sig. Det gick inte. Om han sprang tillbaka nu genom alla rummen och korridorerna skulle han haffas av någon vakt alldeles säkert. Dessutom skulle den här galningen säkerligen springa efter. Det gick inte. Enda utvägen var att tysta honom och fortsätta vidare förbi honom genom dörren rakt fram.
När Falm drog täljkniven tystnade skrattet. Ormern stod bredbent vid dörren på motsatta sidan av det dunkelt belysta rummet och såg på honom en stund under tystnad. Sedan började det igen med ny styrka. Mannen satte händerna till sidorna och böjde sig framåt en smula när han skrattade så det ekade i stenväggarna. Falm skruvade på sig och såg runt i rummet. Vad var det frågan om?
?Dig har jag inte sett förut?, fick mannen plötsligt fram när han börjat hämta sig. ?Varken dig eller ditt vapen. Många söker mig om nätterna, men aldrig små fula pojkar med matknivar.?
Mannens mun glimmade vitt när han tog ett par steg närmare. Nu nära elden syntes hans ansikte tydligare, grov haka och breda kinder, smala svarta ögonbryn. Ögonen hade ett intensivt sken. De såg svarta ut.
?Jag känner inte igen dig, så du måste verkligen stå där. Det stämmer, eller hur?? Mannen var verkligen helt borta. Falm kände förakt, men fortfarande satt rädslan kvar.
?Du. Stämmer, va?? Falm tvekade på om han skulle säga något.
Plötsligt blev mannens uppsyn allvarlig. Han rätade på sig och Falm märkte att han var lång och stor. De bleka benen var grova.
?Vem är du, idiot? Vad gör du här?? Falm gjorde sig beredd. Ormern hade genomgått en smärre fövandling. Han verkade vara arg helt plötsligt. Kroppsrörelserna var hotfulla.
?Va? Vad vill du? Vill du döda mig? Va? Vill du slåss, spoling?? Han skrattade till igen, men den här gången fanns det hat i det. ?Då slåss vi. Men släng bort den där stickan.?
Han vände tvärt och tog ett par snabba steg bort till dörren, öppnade den och försvann under ett ögonblick. Innan Falm hade hunnit röra sig var han tillbaka igen. Nu med två långa grova slagsvärd, ett i var näve. Han gick med bestämda steg mot Falm med vild blick. I en plötslig rörelse när han hade hunnit halvvägs kastade han svärdet mot Falm som av ren reflex slängde sig åt sidan. En dov smäll hördes och sedan ett kort skallrande. När Falm tittade upp satt svärdet vågrätt i ekdörren.
?Släng bort den där skiten sade jag! Ställ dig och ta svärdet, annars hugger jag huvudet av dig?, meddelade han enkelt. Hans stämma var befallande och kraftfull. Falm var fullständigt skärrad. Omskakad kom han på fötter och intog försvarställning med kniven framför sig. Hans hjärna fungerade knappt och han var livrädd.

Mannen trampade omkring på det området i rummet som var bäst belyst av elden, med blicken irrande på golvets stenplattor. Han föreföll nu väldigt rastlös, men om han hade varit galen innan så var han nu enbart hotfull. När han sedan lyfte av den röda särken blottades en överkropp som var avskräckande muskulös. Han hade hela tiden haft ett par knäkorta byxor i samma tunna tyg och färg som skjortan. Hans hår var midjelångt och svart, samlat i tre tjocka glänsande flätor hängande över den breda ryggen. Han vankade av och an, tydligt väntande på att Falm skulle gripa svärdet. Minen var tjurig, ögonbrynen rynkade. När han åter tog till orda lät han bara lugn. En egendomlig man.
?Jag vet inte vem du är. Men jag vet så mycket att du inte har här att göra. Lönnmördade?? Han mötte Falms blick i förbigående med ett undrande uttryck i ansiktet. ?Du är nog det. Något liknande i varje fall. Och du kan inte undslippa mig. Det är klart. Vem är du ute efter? Mig? Är du ute efter mig?? Han uttalade den sista frågan sakta och övertydligt, som om Falm hade svårt att förstå, och pekade med vänster hand mot sitt bröst. Falm påminde sig om att han själv knappast såg ormersk ut. Falm hade återfått något av sin tankeverksamhet nu. Han tänkte att det kanske var bäst att låta mannen förstå att han förstod språket. Men han var inte säker.
?Nej, jag är inte här för dig?, fick han fram lågt. Rösten var långt ifrån stadig.
Mannens min förblev densamma när han lade huvudet en aning på sned och betraktade Falm.
?Du är osäker. Rädd? Det ska du vara. Vet du vem jag är, klant?? Rösten påminde om ett glas vin med en droppe gift i. Lugn, men ändå hotfull. Falm stod tyst. Han var spänd som en bågsträng, sneglade en gång mot svärdet i dörren.
?Nej, det vet du nog inte. Då hade du stuckit den där lilla smörkniven i din egen hals.? Han svängde med svärdet i en cirkel. ?Bara för att slippa ifrån mig?, tillade han och rispade sig själv lätt på vänster underarm så att ett rött sträck trädde fram i huden. Han behöll sitt ständiga ansiktsuttryck. I normala fall skulle inte Falm ha lyssnat på en sådan här utsaga, men denna människan skrämde honom verkligen.
?Jag är Omaran. Den Omaran de kallar Omaran Svärdsbräckaren. Du har nog hört om mig?, sade han med ett plötsligt flin. Sedan var skrattet där igen.
Falm backade ett steg. Omaran Svärdsbräckaren? Prinsen av Omer? Den prins som hade lett Omers armé till seger i slaget vid Vamars hamn? Som hade dödat i krig? Dödat hundratals män? Den grymme prinsen Omaran? Falm trodde honom. Han hade inga problem med att tro honom alls. Skrattet slutade tvärt.
?Ja, du vet vem det är, eller hur? Alla vet. Och du. Jag vet en sak. En sak till vet jag?, nu var den där lättsamma stämman tillbaka igen. Ansiktet var glatt. Vad visste han?
?Jag vet att du kommer att dö hur du än gör nu. Jag ska döda dig?, sade han och stirrade med stora ögon på Falm. ?Antingen du springer iväg eller stannar kvar. Tar svärdet eller inte. Väljer att kämpa för ditt liv eller att ge upp. Du kommer att dö, smörbredare. Jag bryr mig inte om vem du än är, om du så är drottningens egen kelgris. Ingen drar kniv mot Omaran Svärdsbräckaren, prinsen av Omer, utan att dö en ond död.?
Med bultande hjärta ryckte Falm det stora svärdet ur dörren. Det satt så hårt att han var nära att ge upp i kampen att dra det ur träet.
?Bra. Bara för min nyfikenhets skull. Vad heter du, pojkvasker? Du ska säga mig ditt namn.? Han pekade på Falm med svärdet ursträckt. Omaran var sinnebilden av stridskraft och överlägsenhet. Varför tilltalade han Falm som en pojke? Han var tjugo år gammal.
?Falm, ers nåd. Falm Ström?, stammade han till sin förvåning.
?´Falm-ersnåd-falmström´?, härmade Omaran med en spelande leende på läpparna. ?Heter du allt det där? Det var ett konstigt namn. Långt. Jag kallar dig Smörbredaren?, skrattade han. ?Lugn. Du kommer inte att behöva skämmas när jag talar om att jag har dödat Smörbredaren. Du kommer inte att kunna skämmas, eller hur??
Så gjorde han ett utfall med svärdet emot Falm. Ett enkelt men hårt huggande slag uppifrån vänster från prinsen sett. Det klingade till när Falm parerade. Han fick uppbåda all sin kraft för att inte tappa fästet. Sedan började Falm att röra sig åt höger sida, förbi Omaran så att han kom in i det ljusare partiet av rummet.
?Du är en underhållande ung man, Smörbredare. Detta kan roa mig en stund.? Prinsen log när han svepte med svärdet mot Falms magparti och sedan stack in mot sidan. Falm parerade svepet, men sticket skar in genom den grova västen. Han gav till ett avhugget skrik när han kände Omarans stål mot ett revben. Men sådana sår hade han fått förr. Han kände igen smärtan. Det var inget farligt.
?Behagligt? Visst är det, Smörbredare?? Falm ogillade minst sagt denne kraftige och snabbe prins.
Två hugg som påminde om vedklyvning följde från Omaran. Falm försvarade sig på gränsen. Sedan rasade Omarans svärd vidare. Han högg först mot svärdet självt med en väldig kraft, hoppades förmodligen på att Falm skulle tappa det, sedan mot benen. Falm tog det första av slagen mot benen med svärdet, sedan lyckades han hoppa undan. De båda avvaktade därefter med långsamma rörelser. Detta var ingen strid. Dessa korta mötena mellan klingorna påminde om övningarna i soldatskolan i Wortes. Prinsen bara kände efter. Han stred inte.
En ny drabbning. Denna gången en längre serie från prinsen, präglad av en mer avancerad teknik. Ett klart inövat mönster som nog skulle vara svårt att efterhärma. Falm tog hugg efter hugg med sitt svärd. Omaran pressade framåt, tvingade Falm att hela tiden backa. Det flög gnistor i dunklet. Sedan kände Falm vägg bakom sig. Han hoppade i sidled samtidigt som Omaran slog sitt svärd i stenen. Underligt nog slogs Falm av tanken att någon annan i slottet kanske hörde oväsendet i samma stund som han för första gången måttade ett slag mot Omaran. Hugget var menat mot nacken, men nådde aldrig fram då en spark från Omaran träffade honom i bröstet. Han tumlade bakåt och hamnade på marken utan att kunna andas. När han paniskt kämpade efter luft var Omaran över honom, satte sig på honom och sköt undan svärdet.
?Att vara smörbredare har sina nackdelar. En av dem är att man aldrig har tid att lära sig slåss. Ja, det vet ju du.?
Luft. Luft!
?Men den värsta är att man är så jävla dum!?
Nu kom luften igen. Falm andades. Omaran flinade ner mot honom. Han var tung där han satt på magen, med Falms ena hand i sitt grep, den andra hade Falm under sig. Underligt nog kände Falm något vasst i ryggslutet.
?Säg mig nu. Vad gör du här i min borg? Spionerar? Det gör du nog, för någon lönnmördare är du inte. Och varför är du inte det? Jo, för du hanterar ju svärdet som en novis. En novis som har genomgått en grundutbildning i vapenlära. Men inte mer än så. Hade du varit mördare så skulle dina färdigheter vara mer nyanserade, eller hur? En spion, däremot??
Falm lyckades flytta den fria handen till det där som skar honom. Vått.
??är sämre rustad för stridigheter. Nå, kanske inte en riktig spion, men det är du väl inte? Du är en sådan där råtta, va? Du vet, en råtta som smyger omkring och hittar bitar av hemligheter överallt här i slottet. Snaskar i sig den och sedan försvinner i något hål. Vad letar du efter? Några hemliga dokument, kanske? Gömda papper? Va??
Giftet. Den lilla giftflaskan som suttit i bältet hade gått sönder. Om glaset hade skurit igenom huden skulle han snart somna in. Han försökte känna efter, men Omarans tyngd pressade honom så hårt mot golvet att risken var stor att handen skulle såras.
?Nå? Svara mig! Svara mig, så får du en chans att besegra mig.? Prinsen var allvarlig igen. Om Falm var förgiftad kanske han skulle dö. Uppdraget skulle misslyckas. Det var klart, men saken var den att om han berättade om uppdraget för prinsen så skulle ingen annan kunna utföra det i hans ställe. Han kunde inte berätta. Kunde inte berätta att han var i slottet för att förmå drottningen att sluta fred med Wortes. Nej, Falm låg tyst. Under några ögonblick hördes bara Falms andhämtning och det dova mullrandet från eldstaden.
Prins Omaran sprack upp i ett nytt leende. Mannen förbryllade Falm.
?Du är hårdhudad, Smörbredare. Riktigt stark, minsann. Ja, inte i armarna kanske.? Han reste sig upp och sträckte ut sin hand ner till honom. ?Du får en chans ändå. Jag tycker om att dansa, ser du.?
Falm sträckte fram sin våta hand. Men han tog inte Omarans hand. Istället grep Falm om hans underarm, rakt över såret som prinsen själv hade tillfogat sig. Han mötte prinsens blick när han drogs på fötter.
?Då så?, sade Falm morskt. ?Då dansar vi, prins Omaran.?
?Du har en besvärlig handsvett, pojk. Eller är det smör??
Falm anföll honom mitt i meningen. Från höger, från vänster, snurrade runt och skar lågt genom bara luft. Omaran hade hoppat undan precis utom räckhåll för Falms klinga.
Nu följde en kamp där Falm hade fått ny energi av någon plötslig vrede som hade blommat upp inom honom. Det var inte alls så att han pressade prinsen, men det var jämnare nu. Falms goda kondition gav sig till känna och prinsens andning blev snart allt häftigare.
Men snart gjorde den överlägsna styrkan i prinsens hugg sig gällande. Varje gång svärden möttes smärtade det i Falms handleder och varje forcering innebar rejäla ansträngningar för axlar och armar. Han märkte först nu att det här svärdet var alldeles för tungt för honom.
Dessutom var ljuset hemskt dåligt. Om Omaran påverkades av det märkte han inte, men han själv hade stora svårigheter. Falms lemmar pryddes snart med flera små sår. Inte särskilt djupa, men de sög av hans krafter.
?