Håller med. Jag tycker att det vore mycket roligare med fler böcker som _inte_ handlar om att rädda jorden, utan att man helt enkelt försöker förbättra sin egen ställning. (Det är tillräckligt svårt att rädda livet på sig själv, så varför måste alla fantasyförfattare alltid slänga in resten av jordens befolkning också?).
När det är rädda världen-handling måste fienden dessutom göras så stor och übermäktig att det nästan känns orealistiskt att en idiot till kökspojke som aldrig hållit i ett svärd i hela sitt liv kan besegra honom (han må vara ättling till hur många försvunna kungaätter som helst)
Jag tycker att Imperiets dotter-böckerna var underbara ända fram tills att Mara började bry sig mer om Imperiets välgång än om huset Acomas ställning.
Det var dessutom lite irriterande att hon hela tiden hade koncentrerat sig på en fiende som sades vara den mäktigaste och farligaste mannen i hela landet, och sen när hon lyckats besegra honom och ta över hans spionnätverk så violà - det fanns visst nån annan som var ännu mäktigare...
/Eva