Jag fastnade för den här sången i Tolkiens Silmarillion. Hjälten Beren sjunger förtvivlat det här om sin älskade Lúthien:
Farväl du jord och himmel kär,
välsignade ni evigt är;
ty här hon trådde mjukt sin dans
i solens och i månens glans,
Lúthien Tinúviel,
den fagra, under himlens päll.
Om allt i Intet störtar ner,
om knappt en spillra ögat ser,
om Kaos väldet återtar
vår värld dock ej förgäves var:
dess skymning, gryning, mark och hav,
åt Lúthien en gång livet gav.