Godafton allihopa! Jag ville bara börja detta inlägg med att säga att jag är ledsen att jag inte har varit mer aktiv nu det sista. Det har varit lite mycket att göra och jag har varit på det där humöret då man inte orkar göra någonting.
Jaja, nu till vad jag hade tänkt att skriva från början.
Jo, det är en grej som jag har gått runt och funderat över ett tag. Det berör inte bara Fatnasy utan all skönlitteratur.
Varför känner vi något inför böckerna vi läser? Det är ju inte som om vi inte redan hade tillräckligt med problem här i livet. Glädje, sorg, kärlek och hat. Ändå vänder vi oss till böckerna, såsom ett barn söker sig till sin mors famn. Kan detta vara ett exempel på människans sökande av kunskap och glädje eller rent slöseri med tid. Jag säger inte att jag själv har den åsikten men däremot skulle jag vilja framföra den och ta den under begrundande.
Är vi alla överens om att vi läser för glädjens skull? Om det är så så kan vi gå vidare till nästa steg. Hur kan denna känsla existera inför en bok. Den är ju bara en massa papper med en massa ord och bokstäver på. Ett dött ting. Som en sten, och enligt hörsägen kan en sten inget känna. Tänk igenom detta innan ni svarar. Kanske kommer ni att nå samma insikt som jag... *blickar ut över den hänförda publiken och får ett mystiskt drag över mig och lämnar scenen i tysthet*
MvH Nevyn