Mörkret hade för längesedan fallit över Sai-el lägret och den tidigare så kraftiga sandvinden hade avtagit avsevärt.
Louise låg och glodde frånvarande in i en av de lägereldar som en handfull vildar fortfarande höll vid liv. Hon var inte trött, inte det minsta, men uttråkad och rastlös var hon, så att sova var det inte tal om. Arg var hon också, på Edvin. Vem trodde han att han var? Hon hade sett hans förfärligt belåtna miner när han under sitt överdådiga tal hörde Sai-el folkets hurrarop. Han log. Log!
Louise satte sig upp på dadelfilten och drog sig omedvetet i tungan som hon brukade göra när hon var irriterad. Den unge mannen hade tagit åt sig all äran och inte lämnat något över till henne. Det var väl mest därför som hon var arg. Men hon skulle aldrig erkänna det. Hon skulle aldrig låta Edvin få veta att han hade lyckats knuffa henne ur ljuset. Hellre täljde hon av sitt eget skinn med en slö morakniv.
Hon utstrålade idel värdighet då hon makligt reste sig upp, klev över en snarkande Edvin och sicksackade mellan kringströdda vildar mot dungen som låg femio steg bort. Alla måste kissa ibland?