--- Jag skrev nyss en väldigt bra del, men tack vare Windows "programet har nu fungerat felfritt i 20 minuter och kommer därför att avslutas" funktion...
Ni får hålla till godo med denna version (det var bara första delen som påverkades, jag återskapade resten till det bättre)där det kan finnas några missar.
--------
I ögonvrån upptäckte Ridroh något formlöst som närmade sig. Kudden rörde sig inte rakt mot dem, den rörde sig inte heller i något mönster. Den befann sig helt enkelt först på en punkt och sedan på en annan, ofta utan att ha befunnit sig någonstans mellan dessa.
Plötsligt upphörde rörelserna.
?Jag ser den inte längre!? skrek Ridroh i panik.
?Vad menar du?? skrek Pelle tillbaka minst lika panikslaget.
?Jag kan inte se några rörelser längre? svarade Ridroh.
?Är det bra eller dåligt?? undrade Pelle.
?Mycket dåligt, skulle jag tro? svarade Rim, som för tillfället agerade försvarsverk.
Meradiden låg ihoprullad i en cirkel med huvudet i mitten. Om någon skulle ha sett det uppifrån skulle det ha sett ut som en gigantisk missfärgad hundskit. Ridroh och Pelle stod rygg mot rygg, så högt upp på Rim som de bara kunde komma, på det sättet kunde de hålla utkik åt tre olika håll samtidigt.
?Den kanske bara bestämde sig för att låta oss vara i fred?? föreslog Pelle.
?Knappast troligt? svarade meradiden ?den ligger snarare här i närheten och väntar.?
Tystnaden var total, för att inte tala om oroande och irriterande.
?Väntar på vad?? undrade Ridroh.
?Mörkret, förstås? svarade meradiden ?det börjar skymma om några timmar.?
?Perfekt!? utbrast Pelle ?det var sista gången jag räddade någon precis innan de ska offras under ett bröllop??
?Det är nog ofta man får chansen att göra det? sade Ridroh, men mördaren lyssnade inte.
?Jag hade tänkt vara snäll och rädda er, och var är jag nu?? fortsatte han ?jo, jag står på en gigantisk daggmask mitt i ett landskap av gurka och väntar på att mörkret ska komma så att en kudde kan döda mig!?
Ingen försökte lätta upp stämningen, det var ingen idé.
De kunde bara stå där och vänta medan mörkret sakta lade sig?
En dagsmarsch längre österut kom Bimbo och dumfnissen runt samma hörn som Ridroh. Pelle och Rim hade kommit runt.
?Gurka?? utbrast Bimbo ?allt här är gurka??
??Rka?? dumfnissen såg, om möjligt, ännu dummare ut än vanligt.
Samtidigt, i en färglös himmel utan vare sig moln eller horisont flammade en eld upp.
Elden formade sig till ett ganska så solitt klot (ni vet alla hur solid eld kan vara), och började sin färd nedåt.
Med en explosion slog klotet ned i den färglösa marken.
Pirrin lutade sig, flåsande av utmattning, mot luften bredvid sig och föll till marken.
?Bra gjort, pojk? sade magikern ?du börjar bli rätt snabb.?
?Måste jag verkligen träna på det här sättet?? undrade Pirrin.
?Självklart? svarade magikern ?du måste kunna undvika fiendens magi om du ska kunna hjälpa Edvin.?
Pirrin tänkte svara något, men bestämde sig för att hämta andan istället.
?Ok, slut på vila nu? sade magikern ?ett varv till, rappa på.?
Uppe i luften började eldarna brinna på nytt och Pirrin började springa.
Det började bli lättare nu, insåg han, han kunde nästan känna på sig var nästa klot skulle slå ned.
Lego-Klas armé gjorde sig redo för avfärd och Lego-Klas och Couvenante satt i sitt tält på heden.
Framför dem stod en ung pojke. Lego-Klas räckte fram ett litet bylte till pojken.
?Den här ska till Konung Marcelor av Kemyn? sade han leende ?och kom ihåg, den är avsedd endast för kungen.?
Pojken bugade klumpigt, vände sig om och sprang ut ur tältet. Eftersom han gjorde allt detta på en gång snubblade han nästan, och hans grepp om paketet hårdnade.
Han kunde känna kalla metallen genom tygpåsen och han ryste till när han kom att tänka på vad dolken kunde göra med en människa. Men det hade han inte med att göra, det här var den andra dolken som skulle levereras, och såvitt han visste den sista.
Elden i Vides läger speglades i hans ögon, där han satt och spanade ut i natten. Han visste att de befann sig på ett säkert område, de hade inte nått öknen än, det var inte det som oroade honom.
Sakta vred han paketet, som han hade haft i fickan, i sina händer, vägde det noga i handen och började öppna det.
Dolken hade inte lämnat hans tankar för en stund sedan han kommit över den. Han hade burit dolken med sig så att ingen kunnat ta den, han hade inte ens låtit någon se den.
Än så länge var den hans, han hade inte sålt den än. En liten titt till kunde väl inte skada?
Långsamt drog han ut dolken ur tyget och synade den noga. Den kändes så varm och skön i handen, den kändes nästan som en del av honom.
Dolken var nyputsad och ren, och eldens lågor speglades i det blanka bladet.
Vide ögon glimmade till ett ögonblick och fick en annan nyans, han smekte dolken och han fylldes av en obeskrivlig känsla.
Magnar tappade vattenflaskan som han nyss fyllt i den lilla bäcken och vände sig om.
Var det ett skrik han nyss hört? Ljudet hade kommit och gått så plötsligt att han inta var säker.
Kanske något hade hänt i lägret?
Han plockade upp flaskan och fyllde den på nytt, sedan började han gå tillbaka.
Lägret var öde när han kom fram. Kärror och tält var förstörda och små eldar brann runtom i det lilla lägret.
Alla djur och människor var döda.
Djuren stirrade blint där de låg och gav ett intryck av att ha dött av rädsla.
De flesta av männen såg ut att ha dött i sömnen, andra låg söndertrasade och blodiga.
Kroppsdelar och organ, flera som Magnar inte vetat fanns, låg kringströdda på marken bland alla de massakrerade liken.
Platsen såg ut som ett mindre fältslag förutom på det sättet att inga vapen var dragna och övriga tecken på strid, som till exempel lik av de som anföll, saknades. Tio minuter tidigare hade allt varit lugnt i lägret, men nu?
Skräcken och förvirringen höll undan illamåendet och han stirrade på förödelsen med öppen mun.
Plötsligt hörde han ett ljud bakom sig och han snurrade runt. Figuren, som befann sig några meter ifrån honom, närmade sig sakta och tvingade honom att backa undan.
När han kom nära elden kunde han se varelsen tydligare. Kroppen var en människas men det förvridna ansiktet, som på något groteskt sätt påminde honom om Vide, var som taget ur en mardröm.
Ett sista skrik lämnade hans strupe medan han fortfarande hade en, sedan föll han ihop bredvid elden, och lägret låg åter öde.
To be continued...
------
Dolken var alltså inte Härskardolken, det var en dolk som lyder under den.
Det som hände med Vide kommer antagligen inte att hända med kungen om Lego-Klas (eller någon annan) har kontroll över "förvandlingen", kungen komemr att se helt normal ut...i början.